Jenny

Det fanns ännu en förälder vars frånvaro var mycket svår för mig.
Jag förstod aldrig, som barn sällan gör, att det inte berodde på mig.

När jag så var i tonåren så ville jag så desperat laga den där relationen.

Little girl don't you forget her face
Laughing away your tears
When she was the one who felt all the pain

Samtidigt som jag inte hade en aning om vem hon var så kändes det som att jag var tvungen att hålla fast, hålla hårt i det där lilla som fanns kvar.

Little girl never forget her eyes
Keep them alive inside
I promise to try -- it's not the same

Och det var så oerhört viktigt.

Keep your head held high -- ride like the wind
Never look behind, life isn't fair
That's what you said, so I try not to care

Little girl don't run away so fast
I think you forgot to kiss -- kiss her goodbye

Och jag kände mig så jävla orättvist behandlad.

Will she see me cry when I stumble and fall
Does she hear my voice in the night when I call
Wipe away all your tears, it's gonna be all right

Undrade hon någonsin?

I fought to be so strong, I guess you knew
I was afraid you'd go away, too

Om jag inte visade att det gjorde ont så gjorde det inte ont. Trodde jag.

Little girl you've got to forget the past
And learn to forgive me
I promise to try -- but it feels like a lie

Don't let memory play games with your mind
She's a faded smile frozen in time
I'm still hanging on -- but I'm doing it wrong
Can't kiss her goodbye -- but I promise to try

Och en dag skulle hon komma. Och ta mig därifrån. Trodde jag.

Idag fick jag hem ett antal skivor som jag beställde förra veckan. Och som jag är oerhört glad över faktiskt.
11 Madonna-skivor
1 Rihanna
1 Nicki Minaj
Så, 13 skivor allt som allt. Det är vad jag kallar inköp.
Och som min kloke make påpekade för ett tag sen, jag är för gammal för att skämmas för vad jag lyssnar på. Jag har den musiksmak jag har. So there.

Intressant är dock vilka oerhörda känslominnen jag har till Madonna. Hon fick liksom bli mitt språkrör när jag i min ungsom var, ska vi säga, lite missnöjd med hur livet tedde sig.
Jag har en speciell skiva som jag liksom klängde mig fast vid. Som innehöll låtar som sa det där som jag ville säga om mina föräldrar. Eller som jag önskade att jag skulle kunna säga eller helt enkelt bara kände med mig.

Jag har ju haft en lite trasig relation till föräldrarna. Min pappa var själv mycket trasig och det var inte riktigt läge för honom att ha barn. Om man säger så. Och när jag lyssnade till "Oh father" så tyckte jag verkligen att det handlade om mig, om oss. Jag grät så jävla mycket till den låten i min ungdom.

It's funny that way, you can get used
To the tears and the pain
What a child will believe
You never loved me

Och när jag lyssnade på den igen idag så for jag tillbaka som på ett ögonblick.

You can't hurt me now
I got away from you, I never thought I would
You can't make me cry, you once had the power
I never felt so good about myself

Hur jag önskade att det skulle bli bra ni vet.

Seems like yesterday
I lay down next to your boots and I prayed
For your anger to end
Oh Father I have sinned

Hur arg han var. Och ledsen. Och hur jag tog över det.

Oh Father you never wanted to live that way
You never wanted to hurt me
Why am I running away

Hur jag önskade att jag kunde flytta. Helst till andra sidan jordklotet.

Maybe someday
When I look back I'll be able to say
You didn't mean to be cruel
Somebody hurt you too

Och hur han tillslut bad mig sticka åt helvete. För att jag inte betedde mig i enlighet.

min uppsats som suger getpung och fantiserar samtidigt om att resa till London. Detta himmelrike. Jag saknar det så.

Jag har lite vård av barn idag. Edith har verkligen slagit något sorts rekord i sjukdomar den senaste tiden. Herre.Gud

Nåväl, valborgsmässoafton spenderade jag och Edith samt Tilda först i ett fullständigt trafikkaos som uppstod då MC-kortegen åkte genom stan. Jeeeebus, folk kör verkligen som idioter när de tror att de kan köra enligt regeln "först till kvarn". Vi tog oss dock tillslut fram och gick till ett mindre tivoli vid Folkets Park. Edith hade det mycket roligt.

Edith åkte tåg...

 

Och satt på en känguru.

 

Och åkte flygplan men det gick så fort och högt att jag inte riktigt lyckades med fotandet. Efter flygplanen hoppade hon i hoppborgen men det försökte jag inte ens fota.

 

Sen stod vi i kö i typ...40 minuter för en stor sockervadd. Och sen, ja, sen åkte jag och Edith hem och Tilda åkte till sin pappa.

Eller, ja, vi köpte lite lotter också förstås och Edith vann en jädra massa gosedjur...

 

Vilken fight! Vilken stämning! Fantastiskt och underbart!!!

 

(bild från sverigesradio.se)

 

(bild från dn.se)

Idag har jag varit rökfri i 1 år!!! How good am I?

kommer det komma upp lite bilder. Inte just nu bara för jag är så förbaskat trött. Fick ihop det med uppgifterna sen men det var på håret. Och vi ska inte hänga upp oss på det här med kvalitet eller innehåll för DET hann jag inte riktigt med att lägga någon vidare uppmärksamhet vid.

Edith är sjuk...igen.

Hon var ju då feberfri lördag och söndag och pigg som en lärka. Men så på kvällen på söndagen så började hon hosta. Och innan jag hunnit somna inatt så vaknade hon och sade: Jag är sjuk igen. Jag är inte frisk. Jag vill ha en kall handduk.

Ja, så det fick hon ju då. Men pga att hon har hostat så inihelvete så har vare sig jag eller Jim sovit. Jag somnade vid ca 06:00 imorse (!!!!!!!!!!) och sen vaknade jag igen vid 08 och ja...sen var det ju bara att åka till campus och arbeta med de där uppgifterna som tydligen har belagts med vodoo med tanke på att det inte går att påbörja dem utan att Edith blir sjuk.

Nu är jag så fruktansvärt trött. Känner mig alldeles dimmig. Samtidigt upprepas det i huvudet: HUR FAN SKA JAG HINNA? DET KOMMER ALDRIG GÅ!!!

nu passade Edith på att bli sjuk och det var ju bra för om jag inte får göra mina inlämningsuppgifter under enorm stress och press på halva den tid som var tänkt så har jag ju inte riktigt UPPLEVT universitetet.

Phew liksom.

Jag fattar inte riktigt vad som pågår. Det är ett mycket märkligt hår jag har. Med en mycket märklig färg. Den (färgen) ändrar sig nämligen, inte bara från dag till dag utan också från verklighet till foto. Det blir en annan färg på bild helt enkelt. Kolla här:

 

Ni minns kanske att det såg ut såhär när det var alldeles ny(miss)färgat?!

En vecka senare så såg jag ut såhär på bild:

 

 

Fast i själva verket så var det lite...matt hallonröd färg på de sista 2-3 centimetrarna av håret...

Förra veckan så försökte jag fånga det som numera är någon sorts matt rosa färg, det gick inte:

 

 

Ja. Och nu har jag ju en skaplig utväxtrand så nu behöver det ju färgas igen. Det är lite som rysk roulette. Man vet inte riktigt vad det kommer sluta i för färg. Har köpt en annan än förra gången dock. Så förhoppningsvis blir det inte vinrött.

 

 

HÄR HITTADE JAG DENNA!

Jag måste skriva C-uppsats!!!

C-UPPSATS!

för jag har massor att läsa faktiskt.

Först. Det är PK att vara antifeminist numera. Man ska så högljutt som möjligt proklamera sin ståndpunkt. Senast i raden en person som en gång var någon jag kände. Personen vill INTE ha delad föräldraförsäkring och meddelar detta genom en gratistidning i Linköping. Hennes och hennes sambos dotter tog minsann vare sig napp eller nappflaska så någon hemmapappa kan det inte bli tal om, och förresten någon måste ju försörja familjen!!!

Det intressanta med vissa mammor är att de anser sig ha rätten på sin sida. Deras egen vilja att vara hemma med barnen är viktigare än pappans. Mamman har rätt till fp, pappa får det som blir över, helst runt sommarsemester och älgjakt. Det handlar inte om att barnet inte skulle ta napp eller nappflaska, detta är bara ursäkter. För om man nu ska dela på 480 dagar så innebär väl det att man fortfarande har 240 dagar till sitt förfogande? Som man kan dela lite som man vill?! Det är ca 8 månader, säg mig det barn som heltidsammas när det är 6-8 månader?! Vill man fortsätta amma på morgnar, kvällar och nätter så fungerar väl det utmärkt? En annan populär ursäkt är att mamma minsann inte tjänar lika bra som pappan och därför har man inte råd att ha pappa hemma. Undrar just varför. Kan det bero på att mamma inte hunnit vara ute i arbetslivet så mycket och kommit upp i samma lön som pappa? Kanske har man inte hunnit eller kunnat av andra skäl men kom igen, vill man komma upp i lön finns bara ett sätt. (om man nu bortser från lönefrågor som har med diskriminering att göra) Sluta med själviskheten och låt pappa vara pappa.

Det andra. Det är den där färgen igen. Tjatigt, jag vet men detta kommer gå fort: Ni får ha rosa kläder, skor, accessoarer och så vidare på era flickor. Om ni vill så får ni färga flickebarnen rosa. Mig spelar det ingen roll. Om ni gillar rosa (för det är er egen smak, inte barnens. De har ingen egen smak i spädbarnsåren) så måla alla prylar i flickebarnets rum rosa så mycket ni vill. Det ni kan fundera på är varför ni inte skulle göra detsamma i pojkrummet. Varför skulle ni inte klä pojkbarnet i rosa, varför skulle ni inte måla pojkrummet rosa?

Inställningar är vad det handlar om. Och barn kan också se och känna att man godkänner det de gör eller tycker att det de gör hamnar i icke-godkänt-kategorin. De märker att de blir godkända när de leker med bilar (om de är pojkar) och icke-godkända när de leker med Barbie. Att skapa och återskapa mönster är vad det handlar om och det är lika sant vare sig det handlar om att pojkar ska gilla att leka krig och att de inte tillåts gråta som att tjejer ska vara omvårdande och vara måna om sitt utseende. Det är alltså inlåsande för båda könen, inte bara för flickor.

Nu, mångkulturalism.

Det börjar bli lite åt det rosa hållet nu. Inte rosa, rosa. Mer rött men aningen rosa.

Jag känner att den här hårtoningen har förgripit sig på mig. Verkligen.